Men hallå där!

Long time no see. Synd att säga att det börjar bli ”tröttsamt” att ständigt tjata om att det var länge sedan sist osv. I synnerhet som de senaste inläggen har börjat med dessa fraser, vilket beror på att det går flera år mellan inläggen =) (här skulle jag velat lägga in en skrattande gubbe..  jättekul liksom).

Det är som att polletten trillar var tredje år eller så. Vilket måste betyda att minnet fortfarande är i sviktande.
Nu har jag ju inte tid att skriva om vad som hänt sedan sist eftersom jag alldeles strax ska ge mig iväg och jobba.
Men kul i alla fall att skriva några rader!
Vi ses – om några år eller så….

Baj baj!

 

Ja just det. I förra inlägget (2017) skrev jag att jag skulle byta bloggportal. Sagt och gjort. Givetvis var det där jag tänkte skriva en liten uppdatering men tji fick jag, för där kom jag inte in. Sajten verkar ha problem så nu står jag som en åsna mellan hötappar och vet inte vilket ben jag ska stå på. Nouw eller WordPress. Tror faktiskt WP är att föredra.

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Ny bloggportal

Jag flyttar bloggen till http://nouw.com/vagensvindar

Välkommen dit! Med lite tur så återuppstår bloggen igen!

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Sådär 100 år senare…

Är man seg så är man seg och då händer ingenting särskilt ofta. Men ta mig 17, kanske händer det något nu! Jag har ju loggat in här på bloggen i ett mystiskt anfall av snilleblixt. Kom plötsligt på att jag har en blogg! Grattis till mig!

Den här bloggen startade jag i juli 2011. Ungefär samtidigt som jag blev sjukskriven.
Nu är vi inne på år 2015 och livet har ju inte blivit bättre direkt. Det sägs ju att det tar lika lång tid att bli frisk som det tog att bli sjuk. Vi pratar år. Inte ett eller två år utan närmare 30 år. Så se fram emot en friskhetsanteckning år 2041. Det år då jag tänker fylla 80 år om jag fortfarande lever och har hjärncellen i behåll. Fast om 30 år är nog datorer förlegat och något annat har tagit vid. Något som vi då gamla inte har en aning om hur det fungerar.

Jämfört med min gamla mamma som fortfarande lever och har skallen i trim så borde jag då ha ungefär 13 år kvar att uppnå mammas hedervärda ålder. En ungdom alltså.
Jag har för all del redan provat på att luncha med ”tanterna”. Mammas väninnor. Eftersom det är helt okej att bli lite skraltig i kroppen, i det här fallet benet, så är det ibland nödvändigt att ha med sig en ledsagare till kompisarna. Lotten föll förstås på mig som liksom är ganska tillgänglig av mig medan andra sliter och arbetar för brödfödan. Jag sliter också för brödfödan. Det är ett smärre elände att ha den här diagnosen. Så jag sliter med att genomleva varje dag. Bara konststycket att ta sig upp på förmiddagarna. Nåväl, det duger ju inte att ligga och dra sig allt för länge eftersom åtminstone en av de fyrbenta klagar högljutt och vill liksom komma igång med dagen. Så det är bara att sparka ner de tre andra fyrbenta från sängen så att man får plats att svinga de smala men ack så vackra benen ner på golvet för att i nästa andetag få med sig överdelen av kroppen och veckla ut  hela härligheten i stående bredvid sängen. Viss möda medföljer förstås att hålla balansen medan de fyrbenta av ren och skär lycka försöker knuffa omkull mig och trängas för att komma ut genom dörren. Några svordomar och knuffar tillbaka så är vi strax i hallen där jag smiter in på ”hemlighuset” för den egna morgonrastningen.

Läget sedan sist?
Vi är en bostonterrier rikare. En liten härlig krabat som i februari uppnådde åldern sex månader. För dagen har vi dessutom ett par blodöron som vi hoppas ska resorberas och försvinna så vi slipper kniven, nålen och tråden. Hunden som vi benämner storasyster har på något märkligt sätt lyckats skaffa sig ett större och ett mindre blodöra. Självklart besökte vi veterinären i veckan och vi beslöt tillsammans att avvakta åtminstone en vecka. Det har varken blivit bättre eller sämre men hon ser inte riktigt klok ut med ett vänsteröra som pekar rakt ut åt väster. Hon är inte besvärad eller har ont. Det fattar ni väl. I sådana fall hade hon resolut behandlats med det sedvanliga ingreppet som innebär tömning av vätskan som fyller halva öronlappen och sedan ihoptråckling rätt genom öronlappen för att undvika att det dels fyller på sig igen och dels för att örat ska bli snyggt och prydligt utan att påminna allt för mycket om ett så kallat blomkålsöra.

Vi är även ett par gamla fåtöljer rikare. Eller fattigare, beror ju på hur man ser det. Själv tycker jag att de var rena fynden som jag ropade in på en nätauktion. Dux är inte helt fel även om de har en hög ålder på nacken. Från mitten av 1900-talet sa auktionsfirman. Vilket alltså betyder att de skulle behöva både rullator och käpp för att överleva. Lite synd är dom eftersom jag har planerat att de ska få ägna sina sista dagar som vilomöbler åt några fyrbenta kamrater. Jag tänker förära dem nya kläder och på sina håll lite ny stoppning. När jag orkar vill säga.
De goda vännerna har förvisso redan satt tänderna i en av dynorna, men de hade bra kul med skumgummibitarna de slet loss.

Nu orkar jag inte skriva mer.

So long så länge!

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Skrivarverkstad

Uppgift: Beskriv en barndomsmiljö

Agnegatan 41 på Kungsholmen.
3 hisslösa trappor upp i en kall portuppgång med tung port.
När man lyckades knuffa upp portdörren slog den speciella doften av stentrappor och trä emot näsan.
Golven i trappuppgången var lagda i vita och svarta stenrutor.
Tre trappsteg från porten var ytterligare en dörr, en dubbel svängdörr som alltid stod öppen.
Till vänster de breda och grå stentrapporna med ledstången i lackat trä som ledde upp till de fyra våningarna.
Till höger en liten svängd gång med en liten dörr som ledde ut till gården.
Gården med svart asfalt som mjuknade och doftade tjära solvarma dagar.
På gården fanns soptunnor, mattpiskställning och en stor tung plåtdörr ner till källaren.
Det fanns också en dörr till kvarterets andra portuppgång.
Den porten där det alltid doftade nybakade kakor och där hon, Tinnie, bodde högst upp.
Tinnie var alltid snorig och hade gröna snorkråkor som hängde utanför näsan.
Det ekade i vår trappuppgång.
På första trappan bodde portvaktstanten. En äldre dam med vitt hår och glasögon som flaskbottnar. Henne passade man sig för.
På två trappor bodde en konstnärsfamilj. De hade två flickor och en pojke. Han hade alltid på sig sådana där gråmelerade mjukisbyxor.
Vi bodde på tre trappor i en våning. Våning kallades det på den tiden.
Det var högt i tak och med många stuckaturer, spegeldörrar och kakelugnar. För att klara vintern hade vi en stor brun fotogenkamin i hallen.

…..

Uppgift: Beskriv sinnen i klassrummet.

Det svaga bruset från trafiken utanför når mina stigbyglar i öronen och blandar sig med det redan existerande tinnitusbruset. Det som en hiskelig konsert som tillsammans med den lätt torra luften ger en smak av papper på tungan.
Eller om det är efterdyningarna från den där snuskiga prillan som legat under läppen på vägen hit. Lukten av gammal prilla är inte att leka med och jag skulle tro att om jag öppnar käften för mycket skulle mina klasskamrater få ett perfekt uppslag att beskriva doft.
Så känns det just nu. För att inte tala om ledvärken i fingrarna som håller pennan och den dimmiga synen som ständigt förföljer mig.

……

Uppgift: Höstpoesi

Gröna ljuva blomstrande sommar väver in sin vilande linda.
Än står solen högt i himmel. Vänta vi på höstens snuva tänds ljusens låga ute.

………

Uppgift: Inledningar

”20 år senare var han fortfarande rädd för att de skulle häva adoptionen.”

Uppgift: Fortsättning på inledningen

Mitt emot mig sitter min älskade.
Vi har avslutat en som vanligt fantastisk middag och har nu fyllt på vinglasen med mera zinfandel. Ljusen på bordet ger en mjuk stämning där vi sitter och pratar.
Redan i tidigt stadie av vår relation kom jag till insikt att denna kille har något som ingen förstår.
Han kom till Sverige som liten grabb på 6 år. Han kunde bara prata serbiska men brydde sig nog inte så mycket om det. Han var en glad och livlig spelevink och snart lärde han sig prata både svenska och lettiska medan det serbiska ursprungsmålet vittrade sönder och glömdes bort.
Jag glömmer aldrig de orden han sa. Min påbörjade juridikkurs hade redan lärt mig att adoption aldrig kunde hävas såvida inte någon part dör eller att man gifter sig med densamma.
Han gjorde allt för dom. Släppte vad han hade för händer gav sitt allt för att de skulle vara tillfreds. Han gjorde det aldrig av vilja eller kärlek utan för att han helt enkelt inte vågade sätta sig emot. Han var livrädd att de skulle överge honom. Det var osagda ord men så uppenbara.

……………

Uppgift: Berätta om en leksak från barndomen

Joe! Märkligt att man som sådär 4-5 åring redan hade sinne för snygga killar eftersom little Joe i Bröderna Cartwright inte bara var en seriefigur utan han blev även min låtsaskompis.
Mamma gjorde i och för sig sitt bästa för att hålla honom vid liv.
Minns att jag satt där under stora matsalsbordet medan mamma sydde och pratade för fullt med Joe och fick förstås svar. Hon förställde rösten och svarade som Joe och det gick jag naturligtvis på.

Sedan så hade jag en negerdocka. Sambo. En söt babydocka med tygkropp och sladdriga armar och ben som jag fått av min faster.
Denna Sambo fick utstå både hjärn- och hjärtoperationer så pass att det blev tvunget att lämna in henne till dockdoktorn för att byta kropp ett par gånger.
Men jag opererade vidare.
På många bilder från förr hade jag Sambo med sitt eviga leende tätt tryckt mot kroppen.
Om jag inte minns helt fel så amputerade jag nog några fingrar och tår också.

………….

Uppgift: Miljöbeskrivning – beskriv platsen utanför klassrumsfönstret på ett positivt sätt
Liljeholmen är knappast en vacker stadsdel så jag trodde att läraren skämtade och skrev inte ett enda positivt ord.
Uppgift: Miljöbeskrivning – samma plats men på ett negativt sätt
Uppgift: Miljöbeskrivning – objektivt

Ångesten tilltar när jag tittar ut genom fönstret på Alma. Någon påstår att platsen vi ska beskriva är vacker och jag funderar oroligt över om det är mig det är fel på.

Kubliknande huspelare ser ut att växa upp över träddungen till vänster. Den gräddvita fasaden speglar sig mot de bistra molnen och jag ser fönster blänka hoppfullt.
Till och med de gröna träden ser vissna ut, som ledsamma överlevare från en svunnen tid innan de tvingades dela rötter med huskomplexen.
I backen ståtar en huskropp som med sina randiga våningar försöker bidra med lite uppsving i miljön, men förstörs förstås av någon slags fönsterlös fasad med en stor ful port.

……

Stadsarkitekternas samlade ångest placerades på en enda plats i Stockholm.
Stereotypiska huskroppar som fläker sina monstruösa konstruktioner högt i skyn. För säkerhets skull tryckte man även ner några kroppar av samma stil som en bister familj utan inbördes beundran.
Skilsmässorna mellan dessa hus är tydliga. Ingen vill veta av den andra, ändå tvingas de leva ihop som en grupp.
Några stackars halvgröna rabatter i form av buskiga trädkronor når inte ens upp till midjan av huskropparna.
I fjärran hörs bilbruset från E4:an, tunga motorer och ett brus som aldrig tar slut. Ett yttre tinnitus. Att himlen är grå just här är ingen konstighet.
Mitt framför uppfarten till Liljeholmens centrum reser sig en gråvit byggnad som inte fick bli högre än cypresserna utanför.

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

www.vagensvindar.com

Vågens vindar har fått en alldeles egen domän!

Välkommen till www.vagensvindar.com

Ännu återstår en del arbete med layouten även om sidtemat är detsamma som här i WordPress.com. Jag har bara flyttat bloggen till egen domän och till WordPress.org som alltså ligger på ”mitt” webbhotell numera. Detta öppnar många möjligheter till specifik design så nu blir det till att sätta tänderna i denna utökade värld av möjligheter!
Wordpress.com-adressen kommer att finnas kvar men jag är inte helt säker på att de nya uppdateringarna kommer att synas. Det återstår att se.

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Konst

image

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Min dagbok,, eller äh,, hundar skriver väl inte dagbok!

Hej, jag heter Paris eller fanskapet och jag älskar plommonkart, eller, plommon som plommon. De där två som delar ut mat och passar upp oss är rätt bussiga men ganska så korkade. De har planterat en jättepinne med plommonstinna grenar på min gräsmatta! Visserligen fanns den redan när jag föddes men det spelar ingen roll, den är min ändå. Allt är mitt. Men jag har ett litet problem. De där två vandrande pinnarna som delar ut mat och passar upp på oss har gjort som en hinderbana framför mina plommon. De vet ju hur smart jag är så varför komplicera för mig? Jag har visserligen inga större problem med att kliva över de där fåniga rutnäten som de kallar kompostgaller, det är bara att kliva på liksom. Men så onödigt! Jag kan ju göra illa mig på tassen och snubbla och ha mig. Det känns så himla korkat.

Jaha,, det var väl dagens dilemma. Jag känner mig lite luftig i kistan och, äsch, det är bara att fjärta på och bajsa nästa gång dörren öppnas. Jag sover en stund tills dess.

Behöver ni se hur jag ser ut också? Gud så jobbigt men visst. Den ena vandrande pinnen har ju redan generat mig genom att flasha både när jag kröker rygg och tuggar limpa. Så,,

Er Jag Paris

Publicerat i Uncategorized | 2 kommentarer

Flyg- och motorshow

Lions Flyg- och motorshow på Vallentuna Flygfält.
Ett helt år har jag sett fram emot detta efter förra året då vi besökte detta evenemang för första gången. I år var dock vädrets milda makter inte riktigt i form. Det var rejält molnigt men vi slapp regn. Detta medförde tyvärr att flyguppvisningarna var väldigt minimerade. Men vad är väl en bal på slottet, vi kommer igen nästa år för det här är kul och vi hade i alla fall en toppendag. Och det bästa, jag har flugit helikopter =) 5 faktiska minutrar i luften upplevdes som betydligt längre tid och fru vom Värmdö måtte ha ylat som ett barn av förtjusning då pelikoptern lyfte.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

På egna ben

eller på hal is. Vilket som.

Domännamn (vagensvindar.com) och WordPress.org nerladdat. Filerna uppackade och webhotell fixat.
Köpte först en uppgradering i WP.com men backade när jag insåg att det inte funkade att fixa egna widgets och en del andra begränsningar. Inte för att jag kan utan mer för att jag har allt för höga tankar om mig själv och min IT-förmåga.. Lite Sivar på Sidenkudde liksom. Men let’s go! Man lär så länge man lever.

Så ska man väl kommentera vädret i svensk ordning. Det regnar.
Herrn i huset hämtades hem från busshållplatsen. Han hade både mat och vin med sig så det gäller att vara en snäll lite hustru =)
I brevlådan ett rött paket utan vita snören, däremot innehållande ett par D&G-brillor från LensWay. Jag tror det är 4:e gången gillt de har turnerat mellan Värmdö och LensWay. Fel styrkor x flera. Denna gång verkar de dock ha träffat rätt! Det här exemplaret stannar kvar hos mig!
Nu e re käk! Husses lilla Tjoritso-gryta med grönfoder!

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Lucy Show

Amerikansk humorserie med Lucille Ball från mitten 60-talet. Jag älskade denna serie!

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar